Fika hos storasyster idag, det var trevligt som alltid! Känns så sjukt bra att jag har mina syskon faktiskt, dom som alltid stöttar och ställer upp för mig vad som än händer. Det är verkligen en trygghet man har, som jag hoppas att jag aldrig kommer förlora. Även om jag vet att jag gjort mycket saker som dom inte gillar eller är stolta över, men dom slutar ju ändå aldrig hoppas och tro på mig. Dom finns där med stöttande ord och hjälper mig så gott dom kan. Jag älskar dom verkligen, mer än någonting annat!

Och strax blir det att åka hem till Västerås igen efter två nätter hos mor. Känns skönt på något sätt faktiskt. Komma hem och burra in näsan i katternas pälsar och känna värmen igen, åhå! Sen ska jag leka med Niklas idag också, det ser jag fram emot allra mest! Får väl se vad vi hittar på för bus, något dyker ju alltid upp. Fast han lär ju vara nådigt trött idag eftersom han inte ens sovit än, hah!
Jaja, nu ska jag försöka få lite fart i lillebror så vi kan börja åka.
PUSS!

Det finns så sjukt många sätt man kan bli sviken på, helt totalt jävla krossad. Men man får lära sig att resa sig upp igen, kämpa på som aldrig förr. Jag tänker gå vidare, avsluta hela jävla kapitlet och glömma bort att det ens hänt. Det finns ingen mening med att minnas tiden tillsammans med honom. Dom månaderna han fanns i mitt liv var egentligen inte till någon större nytta alls såhär i efterhand. Vad hände det för bra saker egentligen? Ingenting.
Det hela slutade ju bara i rena rama kaoset ändå. Hårda ord och anklagelser. Jag är tydligen ett knarkande psykfall helt plötsligt också. Jag som knarkar varje dag menar jag. Hejhå.

Men jag tar dock inte åt mig, men jag vet att han försöker få mig att göra det. Varför vet jag inte dock, hade han verkligen velat göra mig illa kunde han ha sagt mycket annat. Men knarkare? Hah, det är för fan skrattretande. Jag skulle visserligen också kunna slänga ur mig både det ena och det andra som skulle göra honom sjukt illa. Men vad skulle jag vinna på det egentligen? Ingenting. Jag har växt ifrån dom där sandlådefasonerna, för länge sedan.
Jag kommer klara av att gå vidare, för jag är starkare än honom. Sjukt mycket starkare. Och jag vet åtminstone vad kärlek innebär, till skillnad från andra. Jag menar.. han är redan KÄR i någon annan brud. Efter bara två veckor, haha. Det är så patetiskt. Jag vill bara träffa honom en gång till, skrika på honom och slå honom hårt i huvudet. Han har ju inte alls lärt sig innebörden av orden "jag älskar dig"! Kanske är dags att han gör det.

Men som sagt.. livet går vidare. Det finns andra där ute, som är mer värda besväret än vad han någonsin kommer att vara. Det finns massor jag vill skriva, men kan inte formulera mig överhuvudtaget känns det som. Allting blir liksom bara trassligt på så många sätt, men jag bryr mig inte.
Jag är trasslig. Och nu ska jag fortsätta knarka.
HEJ!

Eftersom det är höst nu så tänkte jag att jag lika gärna kan slå till med en lite fräschare, höstigare design. Lillasyster tyckte iaf att den var snygg, alltid ett litet plus :)
Och strax blire till att gå ut och promenera och fota lite med henne också, underbart! Jag har saknat våra "foto-promenader". Och speciellt nu när det är höst igen, så sjukt mysigt!

Jaja, nu ska jag dricka upp mitt kaffe och göra mig iordning.
PUSS!

Så sitter man här igen, helt ensam. Typ. Lillebror är visserligen vaken, men lillasyster sover sen flera timmar. Haha, jag lider lite med henne som måste kliva upp till skolan om  några timmar. Men samtidigt är jag nog lite avundsjuk. Jag saknar själva grejen med att kliva upp på morgonen och åka iväg till skolan, även om jag samtidigt är så sjukt glad för att jag slipper skiten.
Det känns iaf skönt att få komma hit ibland och bara koppla bort allting som finns hemma, alla minnen och allting. Även om jag tänker på allting precis lika mycket när jag är här.  Men shit happens antar jag. I veckan ska jag och Niklas åtminstone ta tag i saker och ting och fixa och trixa. Det ser jag faktiskt fram emot, sjukt mycket! Han är bästa skiten, på riktigt.

Och eftersom jag har världens tråkigaste liv så sitter jag bara och surfar runt och drömmer om saker jag vill kunna köpa. Som denna t.ex:

ÅHÅÅ, jag är kär i såna kepsar. Men drömma går ju alltid, för min ekonomi lär fasiken inte tillåta såna köp, åtminstone inte just nu. Såå.. köp den åt mig tack! ^^
Det är ju trots allt snart min födelsedag, jag gillar läget! MINUS det faktum att jag blir ett år äldre, ett år närmare döden. Usch & fy! Men whatever, alla blir väl gamla någon dag. Och nu tänker jag nog gå och lägga mig och glo på tv och försöka sova.
PUWS!

Usch och fy vad jag mår illa idag! Jag vet fasiken inte varför heller, men det går väl över antar jag.
Blir ialla fall myskväll med Niklas idag. Det blir skitbra! Jag orkar ändå inte göra något annat än att sitta och glo på film och ta det lugnt. Imorgon har vi en spännande dag framför oss! Herregud alltså. Haha!
Lite jobbigt bara att jag är fett orolig för lillebror som åker ensam på kryssning med sina vänner idag. Jag kan inte låta bli att hålla fast vid rollen som överbeskyddande storasyster. Fast varför skulle jag? Han är ju trots allt min lillebror, mitt kött och blod! Haha, vad töntigt det låter när man tänker på det.

     

ÅH, morgonkaffet är nog det bästa under hela förmiddagen. (Ja, det är fortfarande förmiddag i mitt huvud).
Jag är riktigt sugen på att hitta på något skoj idag, vad som helst förutom att bara sitta hemma och ruttna bort i min ensamhet. Visserligen kommer ju lillebror förbi om en liten stund. Men efter det då? Vad händer då? Jaja, något lär väl dyka upp, det göre ju vissa dagar.
Och jag har sån extrem lust att shoppa idag! Jag hittade grymt mycket snygga saker nere på staden igår, synd bara att ekonomin antagligen inte kommer tillåta någon som helst shopping denna månad. Men man vet ju aldrig. Jag skulle ju åtminstone faktiskt behöva en ny plånbok. Och en mascara! Trist bara att dom höjt priset med typ.. 50:- på min favvomascara. Det är ju rena rama rånet. SÅ jävla värd är den inte. Jag får helt enkelt hitta en ny favorit, som kostar UNDER 150:-!!

Och jag borde verkligen ta tag i mitt liv och städa denna vecka, för gudarna ska veta att det behövs! Rejält! Men jag orkar bara inte. Jag skjuter bara upp det hela tiden, precis som med allting annat. Men imorgon borde jag ta tag i mitt liv och göra det. Tvätta behövs också. USCH! Tråkiga "kvinno-sysslor"!!
Jaja, nu ska jag dricka upp mitt kaffe och vänta på lillebror!
Puws!

Morgonkaffe, enorm trötthet och musik. Bra start på dagen. Visserligen har jag ju redan hunnit vara nere på staden för ett möte, och träffat Niklas. Jisses, jag börjar nästan komma någonstans. Mötet gick jättebra och nu har vi gjort upp en planering som jag ska följa månadsvis. Det känns bra faktiskt, jag behöver fasta rutiner, nya rutiner. Jag behöver bryta gamla mönster.

Köp dessa tre till mig, så älskar jag dig! Samtliga från halens.se

Åh, jag vill shoppa nya kläder! Och skor med för den delen! Jag skulle faktiskt behöva ett par nya Converse. Dom rosa börjar gå sönder, och mina randiga har jag inte sett på över ett år. Helt hemskt. Mina favvopjucks!
Men men, det är bara bita ihop, jag har fan inte råd att shoppa! Det suger rätt hårt. Min höstgarderob behövs faktiskt uppdateras. Nu har jag ju mest bara kjolar och sånt. (Och konstigt nog så finns det inte ens ett par byxor med på min önskelista atm)
Nej, om man kanske skulle ta sig en till kopp kaffe, se ett avsnitt av L-word och bara ta det lugnt ett tag. Kanske borde jag hoppa in i duschen sanrt också?

ÅH, nu känner jag mig helt glad i kroppen igen! Vi träffades idag och allting kändes sådär bra igen. Även om saker och ting är annorlunda mot vad dom var för en vecka sen. Men vi har ändå återgått till det vi hade innan. Och det känns sjukt bra, vi har inga krav på oss längre.
Även om vi kom överens om en regel, men det är ju något vi båda kan hålla oss till också. Det blir nog skitbra det här.

Och det känns som att det enda jag faktiskt skriver om är mina kärleksproblem. Som om det är det enda som existerar i mitt liv. Men så är det ju inte, men min vardag är ju egentligen rätt tråkig. Känns lite väl som slöseri med tid om jag skulle sitta och beskriva hur en dag i mitt liv ser ut. Det skulle bli samma sak vareviga dag. Jag vaknar sent på eftermiddan, kokar en kanna kaffe, dricker upp det, sitter vid datorn och lyssnar på musik, pratar med folk på msn och glor runt, sen lägger jag mig i sängen och tittar på mina serier jag vill se, sen hamnar jag antagligen framför skärmen igen och till slut tillbaka i sängen och drömmarnas land.
Jäklar vad intressant det skulle vara att läsa, NOT! Men vad fan, vissa dagar ser ju åtminstone annorlunda ut. När man får besök av Niklas t.ex. Eller när man åker iväg och fikar med Cissi. Men det känns inte heller som en dag jag skulle beskriva i ett blogginlägg. Det är något man nämner av bara farten.

Och jag börjar nästan bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv, om det nu händer något med mitt liv. Jag vill ialla fall sätta mig i skolbänken igen, plugga upp betyg och försöka komma någonstans. Fast då finns det ju dock ett litet problem, jag vet inte riktigt VAD jag vill plugga. Jag ändrar mig ju från vecka till vecka. Hur fasiken ska jag kunna söka någon utbildning om jag inte ens vet vad som lockar mig mest? ÅH, jag blir så irriterad på att jag aldrig bara kan välja en sak, och sen hålla mig till det. Nejnej, jag måste alltid komplicera allting, för det är sån jag är. Jag är komplicerad, fuckad! HAHA. det var ett roligt ord att använda i det här sammanhanget.
Men men, jag borde kanske sätta mig ner någon dag, och verkligen gå igenom utbildning efter utbildning grundligt och sen göra upp en plan för ett år framåt. Med viktiga saker jag måste orka ta tag i. Det vore ju något att kämpa för.

Det känns lite småkonstigt. Men jag blir ändå glad. Sjukt glad. Det här innebär ju att jag fortfarande får ha dig kvar på ett sätt, eller ja, flera sätt egentligen. Jag förlorar dig inte helt, och jag vet att jag får ha dig för mig själv på det där speciella viset. ÅH, det gör mig glad.
Samtidigt som jag inet känner att jag borde vara sådär glad åt det, jag har ju ändå redan förlorat själva.. tryggheten. Men jaja, jag överlever väl det precis som jag överlevt allting annat.

Jag vet ju knappt ens vad jag själv känner längre, mest för att jag bara har stängt av allting. Jag orkar inte gå runt och känna mig ledsen längre. Det tjänar jag ju knappast någonting alls på.
Och jag längtar tills imorgon, tills jag får krama om dig igen och bara känna din närhet, din värme. ÅHÅÅ, det gör mig knäsvag.

Nyss kändes det som att jag hade massor jag skulle kunna slänga ur mig, bara skriva bort allting i huvudet. Men allting står ändå helt stilla, jag vet inte alls hur jag ska lyckas formulera mig, hur jag ska få ut orden på ett korrekt vis. Det är fan inte lätt att leva med ett fullt huvud vill jag ju lova.
Och jag tänker inte ge upp, inte nu åtminstone. För jag vet att chansen fortfarande finns där, lite grann. Även om det antagligen kommer funka bättre såhär. Vi ger det chansen, den bra chansen. Åh, jag tjatar!

Karatefylla deluxe igår, det behövdes. Även om jag spydde som en gris, hah! Men det gör ingenting, för jag förtjänade att må så dåligt efter ölintaget.
Lillasyster är åtminstone här och tar hand om mig i helgen, bra skit! Fastän hon är slö och bara ligger i sängen.

Och jag fattar inte varför det inte börjar kännas lättare ännu. Jag saknar fortfarande lika mycket och det gör fortfarande lika ont. Jag trodde nästan att det skulle gå över fortare, att jag bara skulle kunna släppa taget och gå vidare, men uppenbarligen inte. Jag vill inte gå vidare heller iofs. Jag vill fortfarande att telefonen ska ringa, att han lyfter luren på andra sidan och berättar att han ångrar sig och vill vara med mig ändå. Önsketänkande, absolut. Men hoppet är väl det sista som överger människan har jag hört.
Fast det känns så dumt att sitta och hoppas ändå. För innerst inne vet jag ju själv att han inte alls kommer ringa och säga orden jag vill höra. Men äsch, ta livet med en nypa salt. Och nu ska jag sluta gnälla och anfalla lillasyster istället.

HAHAHAHAHA, mitt i allt mitt kaos kan jag fasiken inte låta bli att skratta åt bilden. När niklas var på besök häromdagen tvingade vi på kissen Ferraris tröja. Det var ju inte jättepopulärt precis, men ändå fick man inte så mycket protester vi hade väntat oss. Vi fick oss åtminstone ett rejält gott skratt. Haha.
Mitt lilla hjärta alltså.. my oh my, finare och bättre katt finns inte. Eller ja, lillfisen är ju också lika bra! Mina kärlekar, mina små bebbar! <3
Detta är vad jag kallar trygghet i burrigt fodral! :)

Det var du som fick mig att andas, som fick mig att vilja ta tag i mitt liv. Leva på riktigt igen! Jag klommer aldrig kunna tacka dig nog för att du visade mig vad kärlek verkligen är. Som jag sagt till dig flera gånger så har jag aldrig känt såhär starkt för någon innan. Och det krossar mitt hjärta, på så många sätt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så rädd och osäker på något förut. Men samtidigt vet jag precis vad jag vill. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska bete mig, hur jag ska visa för dig hur mycket du verkligen betyder.
Jag har nog aldrig haft såhär svårt att sätta ord på vad jag känner. Och det gör mig arg. Jag vill kunna berätta precis hur det känns när jag tänker på dig, när jag pratar med dig och framförallt när jag är med dig. Jag vill kunna förklara hur jävla hårt fjärilarna i magen flyger runt, runt runt. Hur det känns i hela kroppen. Hur jag bara vill skrika ut till hela världen att jag är så galet kär så jag går sönder när jag är utan dig, att jag älskar dig så det gör ont.
Jag har aldrig tidigare upplevt så mycket känslor på en och samma gång, som jag gör när jag är med dig. Du får mig att känna saker jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag kände mig så sjukt hel när jag var med dig, när du låg och höll om mig, pussade min panna och sa att du älskade mig. Då var det ingenting annat som räknades, bara att jag fick vara med dig. Jag önskar att man hade kunnat stoppa tiden så jag fick stanna i just ett sånt ögonblick.

Det finns så mycket jag älskar med dig. Din humor, ditt busiga sätt att vara på, dina andetag, dina hjärtslag, din personlighet.Din förmåga att verkligen säga vad du känner, att du faktiskt kan visa med hela din existens att du faktiskt tycker om mig. Jag älskar att ligga och se på dig när du tittar på tv/film eller någonting. Jag lovar att mitt hjärta hoppar över tusen slag varje gång jag ser på dig. Jag hoppas att du förstår hur mycket du verkligen betyder för mig, att det är du som får mig att vilja leva och fortsätta. Att ta tag i mitt liv och verkligen göra något.

Du förtjänar verkligen att vara den lyckligaste människan i världen, och jag hoppas på så många sätt att du kommer låta mig vara den som hjälper dig att bli lycklig.. Glöm aldrig att jag älskar dig!

...men ett hjärta kan gå i tusenmiljonersmiljarder små, små bitar. Nästan så mycket så det inte längre finns. Så trasig känner jag mig just nu. Hur kunde det gå så sjukt fel? Alla ord som sas i helgen, betyder dom helt plötsligt ingenting alls? Det är nästan lite lustigt. I lördagsnatt var det jag som var nära på att ge upp, men jag gjorde det aldrig.
Två dagar senare ger du upp. Efter att du flera, flera gånger sagt hur rädd du blev för att jag skulle lämna dig. Men varför lämnar du då mig? ÅH, jag hatar att det finns så mycket frågor, allting i huvudet bara snurrar.
Jag kan inte ens sova, jag ligger bara och stirrar rakt ut i tomma intet. Och helgens ord bara flyger runt i huvudet och gör mig alldeles illamående. Jag ville verkligen kämpa. Så grymt mycket.

Jag är nog mest rädd för att somna, då måste jag vakna upp imorgon och inse att det faktiskt är sant. Att du har lämnat mig helt ensam. Att du tagit min luft ifrån mig. Och mest av allt måste jag inse att du inte alls har ringt och försökt berätta att du älskar mig och att du ångrar dig. Det är det enda jag sitter/ligger och hoppas på.
Så fort det kommer minsta lilla ljud från telefonen önskar jag att det var du som hörde av dig. Men det är det aldrig. Och jag förstår inte varför jag tar det så jäkla hårt som jag gör. Fast egentligen vet jag ju varför, men det erkänner jag ju helt enkelt inte.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina känslor för dig, men vad tjänar det till? Det verkar som att du verkligen bestämt dig den här gången. Annars hade du redan ringt. Det brukar du alltid göra. Du ringer alltid efter en liten stund och ber om ursäkt och säger att du älskar mig. VARFÖR GÖR DU INTE DET NU?!
Jag vill att du ska förstå hur mycket jag verkligen älskar dig, trots att det är skrämmande. Men jag gör det verkligen, på riktigt. Jag vill aldrig känna såhär för någon annan än dig.
Ingenting annat spelade någon roll, för jag hade dig. Jag hade hittat min styrka, det som verkligen gjorde mig hel. Men jag förlorade.. Jag förlorade så jääääääävla hårt!!

ÅHÅÅÅ, mensvärk borde förbjudas. Jag hatar det mer än någonting annat. Speciellt med tanke på att jag får så sjukt jävla ont så jag vill dö lite granna. Men vad fan, jag lever åtminstone en smula idag. HEJHEJ!
Jag lovar att mensvärk är guds straff till tjejor bara för att vi är så sjukt bra annars. Så någon gång måste vi väl få lida, eller? PFFT!

Och jag saknar folk. Extremt mycket. Jag vill bara göra något spontant och åka iväg till Norrköping och hälsa på bepolove. Det var så jävla längesen. Jag saknar att vara i hans närhet och bara ha kul och leva i nuet. Ligga i hans säng och prata om allting mellan himmel och jord medans Niklas ligger brevid och snarkar. Haha.
Jag hatar avstånd också. Gud, idag känner jag mig fett gnällig. Men det får jag vara, tycker jag ialla fall! Haha.
Och jag blir bara mer och mer förälskad i mina katter (eh, ja). Fy vad bebis är världens mammagris. Följer efter mig så fort jag reser på mig, ligger alltid på armstödet på fåtöljen. Fast det bästa var nog inatt när jag skulle sova. Hon la sig precis bakom ryggen sådär alldeles nära. ÅHÅ, jag känner mig så sjukt trygg när jag har katterna faktiskt. Konstigt nog. Jag behöver fan inga egna barn så länge jag har dom. Haha. Katter är verkligen dom bästa djuren som finns, faktiskt. Åtminstone är mina två monster det, hehu!

Nej, nu ska jag dricka upp mitt kaffe och försöka överleva denna dag. OCH så måste jag vänta på att Niklas beger sig hitåt för skitsnack och planering. Hejhej livet.

Men jag hatar verkligen att vara ifrån honom. Så fort jag satte mig i bilen och vi började åka så ville jag bara gråta och hoppa ur och fortsätta finnas i hans närhet.

Saknad måste nog vara en av dom jobbigaste känslorna som någonsin funnits. Även om jag älskar tanken på att jag faktiskt har någon jag saknar varje sekund jag är ifrån honom. Och hej vad jävla sentimental jag börjar bli. Hej toffel hej toffel hej toffel! Men det skiter jag i, för jag är glad, kär och lycklig som få.
Men det är snart helg igen, då får jag äntligen ha honom för mig själv igen. Jag längtar ihjäl mig. Varje sekund räknas.
Jag kan inte sluta tjata om att jag är kär. JAG är KÄR! Det är nästan helt overkligt.

Gårdagen var kalaskul! Blev besök hos Alina som äntligen tagit examen från frisörskolan! :)
Man är ju mätka stolt över henne som verkligen klarade av det med galans! Kvällen bjöd på vin, öl och singstar. Otroligt trevligt faktiskt, även om dagen i sig var ganska.. till och från.

Och snart åker jag äntligen iväg till älskling. Jag längtar så jag spricker och dör! Nästan åtminstone. Jag längtar bara efter att få krama om honom och känna närheten. Jag behöver få andas och leva igen. Jag längtar mest efter att bara få sova brevid sådär alldeles jättenära och höra hans andetag. ÅH, finns ingen finare känsla!
Och jag blir verkligen bara mer och mer kär för varje dag som går och jag älskar det! ^^

Det är läskigt att vara kär och äntligen hittat någon att dela upplevelsen med. Det finns nog ingenting som skrämmer mig mer än den här situationen. Förtjänar jag verkligen att vara såhär glad, och framförallt kär?
Jag har ju fan levt ensam i lite mer än två år, så det känns helt skumt att jag är osingel. Jag måste sitta och upprepa orden i mitt huvud flera gånger om dagen bara för att inse att det verkligen stämmer. Jag är osingel! Hur sjukt är inte det egentligen? Fast samtidigt är det så jävla, jävla underbart.
Jag älskar pirret i magen när jag tänker på dig, och pirret i hela kroppen när jag har dig nära. När jag är med dig kan jag andas på riktigt, det är DÅ jag är som allra mest levande. Nu gäller det bara för mig att skärpa till mig rejält och visa att jag verkligen kan det här om jag vill. Och believe me, jag vill verkligen!

Och varje dag försöker jag förstå varför han valde just mig av alla brudar han haft runt omkring sig. Alla tjejer han pratar med verkar ju falla som furor för honom. Men ändå väljer han mig. Den som har noll koll på livet egentligen. Men jag antar att det måste finnas något med mig som lockar honom på något konstigt sätt. Men jag är sjuuukt glad för att han gjorde det här valet. Det betydet ju bara att jag har vunnit "the grand prize" om man nu får säga så. Jag tog hem jackpoten och fick världens finaste pojkvän.
OOOOOH, i'm so happy!