Och bara sådär är allting över. Jag kan inte förstå det än, även om jag bara gråtit och gråtit dom senaste timmarna. Hur fan kan han bara ge upp allting sådär enkelt? Som om det inte betydde något alls för honom, bryr han sig ens det lilla minsta om att han faktiskt krossade hela mitt hjärta? Att han fullständigt tog luften ur mina lungor, slet ut mitt hjärta och stampade på det? Bryr han sig?!
Jag vill hata honom så sjukt mycket, men vad skulle det tjäna till? Jag vet ju ändå att jag aldrig kommer hata honom, aldrig någonsin. Han gav mig något ingen annan förr gett mig. Han visade mig verkligen vad det innebär att vara kär i någon på riktigt. Jag vill inte inse att det faktiskt är över på riktigt, han är inte min längre. Jag är inte trygg längre.

Hur fan ska jag orka fortsätta andas? Han lärde mig att andas på nytt, han fick mig verkligen att vilja kämpa för allting som är värdefullt. Men varför kämpar inte han? Varför kan han inte bara ringa och gråta och säga att han ångrar sig, och faktiskt VILL vara med mig. Att han älskar mig så mycket så det gör ont i hjärtat. Att han inte vill förlora mig. VARFÖR?!
Jag hatar verkligen den människan jag blir när allting går åt helvete. Jag vill bara lägga mig ner och dö sakta och sluta existera. Och varför känner jag såhär jävla starkt för honom för?! Kunde jag inte bara stoppat mig själv och försökt att lyssna på det min hjärna sa hela tiden. "Han kommer lämna dig. Alla lämnar dig!"
Men nejdå, sälvklart ska jag för första gången i hela mitt liv lyssna på det mitt hjärta säger. FYFAAAN för mig själv!