Det finns så sjukt många sätt man kan bli sviken på, helt totalt jävla krossad. Men man får lära sig att resa sig upp igen, kämpa på som aldrig förr. Jag tänker gå vidare, avsluta hela jävla kapitlet och glömma bort att det ens hänt. Det finns ingen mening med att minnas tiden tillsammans med honom. Dom månaderna han fanns i mitt liv var egentligen inte till någon större nytta alls såhär i efterhand. Vad hände det för bra saker egentligen? Ingenting.
Det hela slutade ju bara i rena rama kaoset ändå. Hårda ord och anklagelser. Jag är tydligen ett knarkande psykfall helt plötsligt också. Jag som knarkar varje dag menar jag. Hejhå.

Men jag tar dock inte åt mig, men jag vet att han försöker få mig att göra det. Varför vet jag inte dock, hade han verkligen velat göra mig illa kunde han ha sagt mycket annat. Men knarkare? Hah, det är för fan skrattretande. Jag skulle visserligen också kunna slänga ur mig både det ena och det andra som skulle göra honom sjukt illa. Men vad skulle jag vinna på det egentligen? Ingenting. Jag har växt ifrån dom där sandlådefasonerna, för länge sedan.
Jag kommer klara av att gå vidare, för jag är starkare än honom. Sjukt mycket starkare. Och jag vet åtminstone vad kärlek innebär, till skillnad från andra. Jag menar.. han är redan KÄR i någon annan brud. Efter bara två veckor, haha. Det är så patetiskt. Jag vill bara träffa honom en gång till, skrika på honom och slå honom hårt i huvudet. Han har ju inte alls lärt sig innebörden av orden "jag älskar dig"! Kanske är dags att han gör det.

Men som sagt.. livet går vidare. Det finns andra där ute, som är mer värda besväret än vad han någonsin kommer att vara. Det finns massor jag vill skriva, men kan inte formulera mig överhuvudtaget känns det som. Allting blir liksom bara trassligt på så många sätt, men jag bryr mig inte.
Jag är trasslig. Och nu ska jag fortsätta knarka.
HEJ!