Karatefylla deluxe igår, det behövdes. Även om jag spydde som en gris, hah! Men det gör ingenting, för jag förtjänade att må så dåligt efter ölintaget.
Lillasyster är åtminstone här och tar hand om mig i helgen, bra skit! Fastän hon är slö och bara ligger i sängen.

Och jag fattar inte varför det inte börjar kännas lättare ännu. Jag saknar fortfarande lika mycket och det gör fortfarande lika ont. Jag trodde nästan att det skulle gå över fortare, att jag bara skulle kunna släppa taget och gå vidare, men uppenbarligen inte. Jag vill inte gå vidare heller iofs. Jag vill fortfarande att telefonen ska ringa, att han lyfter luren på andra sidan och berättar att han ångrar sig och vill vara med mig ändå. Önsketänkande, absolut. Men hoppet är väl det sista som överger människan har jag hört.
Fast det känns så dumt att sitta och hoppas ändå. För innerst inne vet jag ju själv att han inte alls kommer ringa och säga orden jag vill höra. Men äsch, ta livet med en nypa salt. Och nu ska jag sluta gnälla och anfalla lillasyster istället.