Det är läskigt att vara kär och äntligen hittat någon att dela upplevelsen med. Det finns nog ingenting som skrämmer mig mer än den här situationen. Förtjänar jag verkligen att vara såhär glad, och framförallt kär?
Jag har ju fan levt ensam i lite mer än två år, så det känns helt skumt att jag är osingel. Jag måste sitta och upprepa orden i mitt huvud flera gånger om dagen bara för att inse att det verkligen stämmer. Jag är osingel! Hur sjukt är inte det egentligen? Fast samtidigt är det så jävla, jävla underbart.
Jag älskar pirret i magen när jag tänker på dig, och pirret i hela kroppen när jag har dig nära. När jag är med dig kan jag andas på riktigt, det är DÅ jag är som allra mest levande. Nu gäller det bara för mig att skärpa till mig rejält och visa att jag verkligen kan det här om jag vill. Och believe me, jag vill verkligen!

Och varje dag försöker jag förstå varför han valde just mig av alla brudar han haft runt omkring sig. Alla tjejer han pratar med verkar ju falla som furor för honom. Men ändå väljer han mig. Den som har noll koll på livet egentligen. Men jag antar att det måste finnas något med mig som lockar honom på något konstigt sätt. Men jag är sjuuukt glad för att han gjorde det här valet. Det betydet ju bara att jag har vunnit "the grand prize" om man nu får säga så. Jag tog hem jackpoten och fick världens finaste pojkvän.
OOOOOH, i'm so happy!