Love at first sight?
Okej, nu har jag suttit hela kvällen och funderat på det här med "kärlek vid första ögonkastet". Jag undrar verkligen om man verkligen KAN, alltså fysiskt möjligt, uppleva det. Eller om det bara är ett rejält intresse som bubblar upp huxflux. Jag vill tro att man KAN uppleva det, jag har ju gjort det. Eller ja, upplevt den där känslan. Personen i fråga är ju fortfarande the one i want så att säga, det finns ingen annan. Jag ser ingen annan än honom, även om jag kanske borde göra det. Känns som att det är ganska dött race på den fronten liksom.. Men varför ska jag ge upp? Om det verkligen är äkta kärlek, då är det väl ändå värt att kämpa för, ellerhur?
ÄH; jag vet inte. Jag vet inte alls.. Jag har nog alldeles för mycket fritid, alldeles för mycket tid för att tänka. Men ändå, jag vill ju ha allt det där. Tryggheten, närheten, känslorna, värmen.. allt! Jag vill ligga i hans famn, i hans säng. Somna till ljudet av hans andetag, vakna upp av att han pussar en på pannan. Hålla honom i handen när man är ute och promenerar, skratta med honom, gråta med honom. Göra allting tillsammans med honom. Men det är nog ändå småsakerna som gör störst skillnad.
Och JAG VET att folk börjar tröttna som fan på att jag alltid babblar om honom. Men vad faaaan, jag kan inte hjälpa det. Han är beroendeframkallande. Han är som heroin. När man väl fastnat så ja, då är man fast. Man bara väntar och väntar, längtar och längtar efter nästa dos. Man vill bara ha mer och mer, och ännu mer. Jag hatar att det är såhär jag känner, men känslorna är väl det enda man inte kan styra eller kontrollera.
Och hur vet man när det är dags att kasta in handduken och bara ge upp alltihopa? När man får noll respons? När det känns helt meningslöst, när man kämpar och kämpar men ändå står kvar på samma ställe? Jag vet fasiken inte. Jag behöver nog hjälp, haha.
Jaja, var sak har sin tid.. Jag är åtminstone inte redo att ge upp ännu. Inte förens han själv säger att det inte finns någon chans i hela helvetet. DÅ är det verkligen dags att ge upp.
Så nu till själva poängen, tror du att det finns något som kärlek vid första ögonkastet?
ÄH; jag vet inte. Jag vet inte alls.. Jag har nog alldeles för mycket fritid, alldeles för mycket tid för att tänka. Men ändå, jag vill ju ha allt det där. Tryggheten, närheten, känslorna, värmen.. allt! Jag vill ligga i hans famn, i hans säng. Somna till ljudet av hans andetag, vakna upp av att han pussar en på pannan. Hålla honom i handen när man är ute och promenerar, skratta med honom, gråta med honom. Göra allting tillsammans med honom. Men det är nog ändå småsakerna som gör störst skillnad.
Och JAG VET att folk börjar tröttna som fan på att jag alltid babblar om honom. Men vad faaaan, jag kan inte hjälpa det. Han är beroendeframkallande. Han är som heroin. När man väl fastnat så ja, då är man fast. Man bara väntar och väntar, längtar och längtar efter nästa dos. Man vill bara ha mer och mer, och ännu mer. Jag hatar att det är såhär jag känner, men känslorna är väl det enda man inte kan styra eller kontrollera.
Och hur vet man när det är dags att kasta in handduken och bara ge upp alltihopa? När man får noll respons? När det känns helt meningslöst, när man kämpar och kämpar men ändå står kvar på samma ställe? Jag vet fasiken inte. Jag behöver nog hjälp, haha.
Jaja, var sak har sin tid.. Jag är åtminstone inte redo att ge upp ännu. Inte förens han själv säger att det inte finns någon chans i hela helvetet. DÅ är det verkligen dags att ge upp.
Så nu till själva poängen, tror du att det finns något som kärlek vid första ögonkastet?
O T R O H E T!
Jag hatar, verkligen H A T A R, att jag har blivit så förbannat jävla svartsjuk!! Jag brukade inte vara sån här förut, men nu helt plötsligt bryter jag i princip ihop helt och hållet så fort någonting som rör en annan tjej dyker upp. Jag förstår inte ens varför.. kanske för att jag vet att jag förlorar så jävla enkelt. Men nej, jag borde inte bry mig. Jag är singel, han är singel. Livet går vidare. Men ja, jag vet inte.
Jag antar att otroheten i förhållandet innan har gjort mig ännu mer osäker än vad jag var innan. Jag menar, hur fan går man vidare när man blivit sviken på det värsta sättet av alla? Jag vet inte vad just du tycker, men jag har skitsvårt att släppa såna "traumatiska" upplevelser (som min läkare så fint skulle uttrycka det).
Men det är fan inte okej alltså.. otrohet menar jag då. Vad fan tänker man på egentligen? När man verkligen V E T att man har någon i sitt liv, som man påstår att man älskar, som älskar en tillbaka. Som ligger hemma och väntar på att den andre skall höra av sig, komma förbi osv.. Vad fan driver en människa till att begå något så förbannat idiotiskt?! Jaja, jag vet dock inte. Har ju inte suttit mig själv i den skiten (ännu!!). Och ja, jag är alltid negativ när det gäller mig själv. Men det kan bero på att jag är ungefär världsmästare i att förstöra för mig själv, och förstöra mina förhållanden.
Så jag frågar er som läser, vad tror du är den drivande orsaken till otrohet?
Jag antar att otroheten i förhållandet innan har gjort mig ännu mer osäker än vad jag var innan. Jag menar, hur fan går man vidare när man blivit sviken på det värsta sättet av alla? Jag vet inte vad just du tycker, men jag har skitsvårt att släppa såna "traumatiska" upplevelser (som min läkare så fint skulle uttrycka det).
Men det är fan inte okej alltså.. otrohet menar jag då. Vad fan tänker man på egentligen? När man verkligen V E T att man har någon i sitt liv, som man påstår att man älskar, som älskar en tillbaka. Som ligger hemma och väntar på att den andre skall höra av sig, komma förbi osv.. Vad fan driver en människa till att begå något så förbannat idiotiskt?! Jaja, jag vet dock inte. Har ju inte suttit mig själv i den skiten (ännu!!). Och ja, jag är alltid negativ när det gäller mig själv. Men det kan bero på att jag är ungefär världsmästare i att förstöra för mig själv, och förstöra mina förhållanden.
Så jag frågar er som läser, vad tror du är den drivande orsaken till otrohet?
Love is only a feeling!
ÅH, jag vet verkligen inte vad jag vill med allt detta.. Tryggheten i hela grejen lockar ju otroligt mycket, men är det verkligen värt det? Jag menar.. kommer det verkligen funka? ÅH, jag blir helt galen! Jag behöver ju verkligen tas ner på jorden ordentligt och växa upp. Jag borde verkligen kunna klara av det själv, men nejdå.. jag vill fortfarande leva det liv jag gör. Speciellt med tanke på att jag lever ensam at the moment. Men jag vill inte leva ensam, jag vill ha någon. Jag vill ha det där stabila livet, någon jag verkligen känner att "nu JÄVLAR ska jag skärpa till mig". Men vart finns den personen? Nej, jag vet fan inte.. Orkar man verkligen lägga ner tid på kärlek?
Puss
Puss
Size zero vs Plus size
Jag blir så trött när man sitter och läser massa bloggar om folk som klagar på det ena och det andra. Visserligen klagar jag nog ungefär lika mycket själv. Men just om ämnet size zero eller plus size. Vad spelar det för roll? Det kommer alltid att debatteras om liknande saker, har alltid gjort. Javisst, en riktig kvinna kanske ska ha former, eller kanske ska vara en size zero med NOLL former. Det är väl upp till var och en själv vad man tycker om bäst.
Men visst, idealen påverkar ju oss alla, oavsett storlek. Nu på 2000-talet kan man varken vara pinnsmal eller tjock. Man duger ändå inte.. Hur fasiken är det då meningen att man skall se ut?!
Både Kenza Och Stina-Lee skrev om detta i sina bloggar, och visst.. Jag kan tänka mig att båda tjejerna går igenom samma skit som en annan gör. Fastän dom har det tvärtom. Sure, jag är inte smal.. och jag trivs inte alls med mig själv. Men jag skulle ju dock aldrig försöka ändra på mitt utseende för någons annan än min egen skull! Det viktigaste i slutändan är ändå att man trivs med sig själv. För det sägs väl att man inte kan bli älskad av någon annan förens man älskar sig själv?!
Hur som haver så tycker jag det är GRYMT irriterande med alla dessa jävla ideal och krav som ställs på oss. Vi är väl ändå våra egna individer. Vi ska väl bli omtyckta för oss själva, inte för att vi skall se ut precis som varandra och alla andra. Alla är skapta på olika vis, deal with it!!
Det finns väl ändå viktigare saker att sitta och fundera på istället för hur "den perfekta människan skall se ut, ha för kroppsbyggnad osv". Tänk på alla svältande barn i alla möjliga länder, tänk på familjerna som blir hemlösa i krig, på människor som lever mitt i katastrof områden etc etc etc. Tänk vad mycket bättre världen skulle vara om folk brydde sig mindre om utseendet och istället tog sig tid för att försöka rädda världen, bota sjukdomar osv.
Visserligen tänker nog dom flesta åtminstone på hur man ser ut. Men att sätta dom där kraven. Fyy! Jag säger då det, hade inte media haft sån jädrans stor påverkan på folket nu för tiden så skulle läget troligen vara helt annorlunda. Men what to do, what to do.. Vi lever i ett mediastyrt samhälle. Lev och var glad ungefär!
Vad är rätt och fel egentligen?!
System failure!
Okej, en hel vecka full av kaos. Precis det jag INTE behöver just nu! Jag trodde verkligen på detta, tills han visade sitt rätta jag. Vem fan tror han att han är? Att han kan kontrollera och styra mitt liv? Hah, fet chans! Det kan ingen förutom jag själv göra. Alla dessa krav och regler han satte på mig redan från början, nejnej, så funkar det absolut inte. Jag är den jag är, jag tänker inte ändra hela mitt liv bara för att HAN vill det. Aldrig i livet.
Jag menar, varför ska jag strunta i mina vänner bara för att han blir sur? Bara för att han vill att jag ska sitta hemma 24/7 med honom och titta på när han sitter framför MIN dator?! Det låter rätt jävla sjukt faktiskt, jag fick ju knappt sitta framför min egen dator, om jag så ens bara skulle kolla upp en grej, nej då blev det minsann ett jävla liv. Sen när han sitter inloggad på MIN msn och skriver till massa folk, sånt accepterar jag bara inte. Det är la mina kontakter, mina vänner. Det har han inte ett jävla skit med att göra. Sen när jag får förbud att umgås med mina egna vänner, såna som betyder allt i hela jävla världen för mig, då jävlar går han över gränser han inte borde.
Men men, jag vet knappt ens vad jag ska säga. Visst fan har han sjukt jävla bra sidor också, men dom dåliga har ju tagit över dom senaste dagarna. Smsen igår där jag praktiskt taget blev kallad hora och att jag särar på benen för allt och alla var verkligen.. the end! Sånt tål jag bara inte, visst att man kan slänga ur sig saker när man är arg, men det finns väl för fan gränser för vad man kan säga. Eller är det bara jag som tycker så?
Jag vet inte ens om jag vill ge honom en ny chans, försöka få detta att fungera. Tänk om det fortsätter vara precis såhär liksom, då finns det ju noll mening med hela skiten. Nej, detta tåls nog att ta sig en riktig jävla funderare på.
Och nu ska jag fixa smink, kläder & hår, sen åka ner på staden och möta lillasyster :)
Jag menar, varför ska jag strunta i mina vänner bara för att han blir sur? Bara för att han vill att jag ska sitta hemma 24/7 med honom och titta på när han sitter framför MIN dator?! Det låter rätt jävla sjukt faktiskt, jag fick ju knappt sitta framför min egen dator, om jag så ens bara skulle kolla upp en grej, nej då blev det minsann ett jävla liv. Sen när han sitter inloggad på MIN msn och skriver till massa folk, sånt accepterar jag bara inte. Det är la mina kontakter, mina vänner. Det har han inte ett jävla skit med att göra. Sen när jag får förbud att umgås med mina egna vänner, såna som betyder allt i hela jävla världen för mig, då jävlar går han över gränser han inte borde.
Men men, jag vet knappt ens vad jag ska säga. Visst fan har han sjukt jävla bra sidor också, men dom dåliga har ju tagit över dom senaste dagarna. Smsen igår där jag praktiskt taget blev kallad hora och att jag särar på benen för allt och alla var verkligen.. the end! Sånt tål jag bara inte, visst att man kan slänga ur sig saker när man är arg, men det finns väl för fan gränser för vad man kan säga. Eller är det bara jag som tycker så?
Jag vet inte ens om jag vill ge honom en ny chans, försöka få detta att fungera. Tänk om det fortsätter vara precis såhär liksom, då finns det ju noll mening med hela skiten. Nej, detta tåls nog att ta sig en riktig jävla funderare på.
Och nu ska jag fixa smink, kläder & hår, sen åka ner på staden och möta lillasyster :)
Another day, another way.
Nattsnurr i huvudet, jag tröttnar lika fort som det startar. Visserligen tröttnade jag nog för jäkligt längesen. Att behöva sitta ut dom här sömnlösa nätterna, en efter en. Jag är sjukt trött men kan ändå inte förmå mig att dra mig till sängen. För jag vet redan vad som väntar.. ligga och vrida och vända några timmar innan jag kan sova.
Jag och Cissi satt precis och pratade om självmordstankar, mediciner och psykhjälp. Det fick mig att fundera en hel del (wow, ovanligt!). Det är nästan läskigt på något sätt, hur så mycket av ens förflutna som alltid förföljer en, som finns där hack i häl och bara väntar på att återigen få bubbla upp till ytan och förstöra allting en gång till. Eller flera gånger till. Hur man än försöker förändra sitt liv finns det ju alltid kvar, den där lilla delen av ens gamla liv. Tankarna som en gång fanns. Behovet som en gång fanns, som nästan tog över helt och hållet ett tag. Det sitter kvar, suget finns liksom inom en. Tänk bara hur enkelt det vore att ta fram rakbladen igen och känna dom dras över huden, hur blodet sipprar fram. Det är så enkelt, så äckligt jävla enkelt.
Hur lång tid kommer det dröja innan man hamnar i det stadiet igen? Jag hoppas ju självklart att jag har styrka nog att stå emot det, men vissa dagar finns det ingenting. Allting är bara tomt, man saknar något som får en att känna något överhuvudtaget. Jäkligt dumt det dära, att det aldrig riktigt försvinner på något sätt.
Cissi frågade mig om jag fortfarande idag har självmordstankar, jag skulle ljuga om jag sa att jaginte har det. Dom allra värsta dagarna har jag det faktiskt, och nu den senaste tiden allt mer ofta. Även om jag vet själv att jag nog aldrig skulle vara "tuff" nog för att göra det. Jag är för svag, även på den punkten. Jag vill inte lämna allting bakom mig, inte på det sättet. Jag skulle bara göra folk ännu mer illa, hur mycket mer som helst. Det vet jag ju själv också, men ändå.. det är ju bara tankar än så länge. Visst, jag har försökt hitta sätt att komma undan, men vad är det för sätt? Proppa i sig för mycket antidepp för att bli helt känslolös (och ja, nu vet jag att jag kommer få reaktioner av familj/vänner osv. Men jag måste skriva av mig, vill dom inte veta behöver dom inte läsa). Det är så jävla skönt ibland att slippa känna något. När effekten av tabletterna tar över helt och bara stänger av hela systemet. Jag förstår inte ens varför jag skriver det här, helt öppet. Men jag behöver få skriva av mig, då kanske jag kan få sova ordentligt en natt till.
Fast det vore nog lika bra om jag gav upp inlägget nu, innan det blir för jävla sentimentalt. Det är inte min starka sida, uschnej. Nu beger jag mig sakta mot sängen för att försöka somna.
HEJS!
Jag och Cissi satt precis och pratade om självmordstankar, mediciner och psykhjälp. Det fick mig att fundera en hel del (wow, ovanligt!). Det är nästan läskigt på något sätt, hur så mycket av ens förflutna som alltid förföljer en, som finns där hack i häl och bara väntar på att återigen få bubbla upp till ytan och förstöra allting en gång till. Eller flera gånger till. Hur man än försöker förändra sitt liv finns det ju alltid kvar, den där lilla delen av ens gamla liv. Tankarna som en gång fanns. Behovet som en gång fanns, som nästan tog över helt och hållet ett tag. Det sitter kvar, suget finns liksom inom en. Tänk bara hur enkelt det vore att ta fram rakbladen igen och känna dom dras över huden, hur blodet sipprar fram. Det är så enkelt, så äckligt jävla enkelt.
Hur lång tid kommer det dröja innan man hamnar i det stadiet igen? Jag hoppas ju självklart att jag har styrka nog att stå emot det, men vissa dagar finns det ingenting. Allting är bara tomt, man saknar något som får en att känna något överhuvudtaget. Jäkligt dumt det dära, att det aldrig riktigt försvinner på något sätt.
Cissi frågade mig om jag fortfarande idag har självmordstankar, jag skulle ljuga om jag sa att jaginte har det. Dom allra värsta dagarna har jag det faktiskt, och nu den senaste tiden allt mer ofta. Även om jag vet själv att jag nog aldrig skulle vara "tuff" nog för att göra det. Jag är för svag, även på den punkten. Jag vill inte lämna allting bakom mig, inte på det sättet. Jag skulle bara göra folk ännu mer illa, hur mycket mer som helst. Det vet jag ju själv också, men ändå.. det är ju bara tankar än så länge. Visst, jag har försökt hitta sätt att komma undan, men vad är det för sätt? Proppa i sig för mycket antidepp för att bli helt känslolös (och ja, nu vet jag att jag kommer få reaktioner av familj/vänner osv. Men jag måste skriva av mig, vill dom inte veta behöver dom inte läsa). Det är så jävla skönt ibland att slippa känna något. När effekten av tabletterna tar över helt och bara stänger av hela systemet. Jag förstår inte ens varför jag skriver det här, helt öppet. Men jag behöver få skriva av mig, då kanske jag kan få sova ordentligt en natt till.
Fast det vore nog lika bra om jag gav upp inlägget nu, innan det blir för jävla sentimentalt. Det är inte min starka sida, uschnej. Nu beger jag mig sakta mot sängen för att försöka somna.
HEJS!
