Det känns lite småkonstigt. Men jag blir ändå glad. Sjukt glad. Det här innebär ju att jag fortfarande får ha dig kvar på ett sätt, eller ja, flera sätt egentligen. Jag förlorar dig inte helt, och jag vet att jag får ha dig för mig själv på det där speciella viset. ÅH, det gör mig glad.
Samtidigt som jag inet känner att jag borde vara sådär glad åt det, jag har ju ändå redan förlorat själva.. tryggheten. Men jaja, jag överlever väl det precis som jag överlevt allting annat.

Jag vet ju knappt ens vad jag själv känner längre, mest för att jag bara har stängt av allting. Jag orkar inte gå runt och känna mig ledsen längre. Det tjänar jag ju knappast någonting alls på.
Och jag längtar tills imorgon, tills jag får krama om dig igen och bara känna din närhet, din värme. ÅHÅÅ, det gör mig knäsvag.

Nyss kändes det som att jag hade massor jag skulle kunna slänga ur mig, bara skriva bort allting i huvudet. Men allting står ändå helt stilla, jag vet inte alls hur jag ska lyckas formulera mig, hur jag ska få ut orden på ett korrekt vis. Det är fan inte lätt att leva med ett fullt huvud vill jag ju lova.
Och jag tänker inte ge upp, inte nu åtminstone. För jag vet att chansen fortfarande finns där, lite grann. Även om det antagligen kommer funka bättre såhär. Vi ger det chansen, den bra chansen. Åh, jag tjatar!