Nattsnurr i huvudet, jag tröttnar lika fort som det startar. Visserligen tröttnade jag nog för jäkligt längesen. Att behöva sitta ut dom här sömnlösa nätterna, en efter en. Jag är sjukt trött men kan ändå inte förmå mig att dra mig till sängen. För jag vet redan vad som väntar.. ligga och vrida och vända några timmar innan jag kan sova.
Jag och Cissi satt precis och pratade om självmordstankar, mediciner och psykhjälp. Det fick mig att fundera en hel del (wow, ovanligt!). Det är nästan läskigt på något sätt, hur så mycket av ens förflutna som alltid förföljer en, som finns där hack i häl och bara väntar på att återigen få bubbla upp till ytan och förstöra allting en gång till. Eller flera gånger till. Hur man än försöker förändra sitt liv finns det ju alltid kvar, den där lilla delen av ens gamla liv. Tankarna som en gång fanns. Behovet som en gång fanns, som nästan tog över helt och hållet ett tag. Det sitter kvar, suget finns liksom inom en. Tänk bara hur enkelt det vore att ta fram rakbladen igen och känna dom dras över huden, hur blodet sipprar fram. Det är så enkelt, så äckligt jävla enkelt.
Hur lång tid kommer det dröja innan man hamnar i det stadiet igen? Jag hoppas ju självklart att jag har styrka nog att stå emot det, men vissa dagar finns det ingenting. Allting är bara tomt, man saknar något som får en att känna något överhuvudtaget. Jäkligt dumt det dära, att det aldrig riktigt försvinner på något sätt.
Cissi frågade mig om jag fortfarande idag har självmordstankar, jag skulle ljuga om jag sa att jaginte har det. Dom allra värsta dagarna har jag det faktiskt, och nu den senaste tiden allt mer ofta. Även om jag vet själv att jag nog aldrig skulle vara "tuff" nog för att göra det. Jag är för svag, även på den punkten. Jag vill inte lämna allting bakom mig, inte på det sättet. Jag skulle bara göra folk ännu mer illa, hur mycket mer som helst. Det vet jag ju själv också, men ändå.. det är ju bara tankar än så länge. Visst, jag har försökt hitta sätt att komma undan, men vad är det för sätt? Proppa i sig för mycket antidepp för att bli helt känslolös (och ja, nu vet jag att jag kommer få reaktioner av familj/vänner osv. Men jag måste skriva av mig, vill dom inte veta behöver dom inte läsa). Det är så jävla skönt ibland att slippa känna något. När effekten av tabletterna tar över helt och bara stänger av hela systemet. Jag förstår inte ens varför jag skriver det här, helt öppet. Men jag behöver få skriva av mig, då kanske jag kan få sova ordentligt en natt till.
Fast det vore nog lika bra om jag gav upp inlägget nu, innan det blir för jävla sentimentalt. Det är inte min starka sida, uschnej. Nu beger jag mig sakta mot sängen för att försöka somna.
HEJS!