Livet.. jadu.. vad ska man säga? Saker och ting börjar bli enklare, saker blir som dom ska. Och jag orkar, hör och häpna, JAG ORKAR faktiskt ta tag i saker och ting som måste göras. Helt underbart är det. Dock går det ju sakta framåt, men åtminstone i rätt riktning.
Imorgon är det bara kliva upp med tuppen och ringa alla samtal jag måste ringa, sen ta tag i lite saker här hemma. Disken måste bort osv.. Pia kommer ju hem från sjukan en stund imorgon, underbart!

Det enda som inte riktigt funkar är väl det där med känslorna, jag vet inte alls vad jag känner. Eller vad jag vill för den delen, allting känns bara.. pfft just nu! Jag vet inte riktigt om man skall våga ta chansen och säga som det verkligen är, eller om man bara ska sitta på röva och vänta och se vad som händer. Jag hatar ovissheten. Jag vill veta, NU. Men samtidigt inte. Åh, känslor är underbart.
Jag saknar den där känslan av trygghet man får när man är tillsammans med någon. Men ändå så är det skönt att vara ensam, att bara ha sig själv att tänka på. Men nej, jag vet inte.. jag orkar inte.

Nej, nu ska jag nog bädda ner mig i sängen och försöka sova. Är helt dödstrött konstant nu för tiden. Varföööör?

Puss!