12 år sen idag, och det känns fortfarande som om det hände igår. Det blir nog aldrig enklare att leva med skiten, men man får helt enkelt ta en dag i taget. Men han kommer alltid vara älskad och saknad av oss allihopa.
Det som gör mest ont är ändå att man inte minns så mycket av honom. Hans doft, hans skratt osv. Jag kommer alltid hata mig själv en aning för att jag inte kan minnas sådana saker. Men men, jag har honom åtminstone alltid nära. Jag vet att han finns runtomkring oss hela tiden och vakar över oss.
Jag saknar dig älskade, älskade pappa!