Ensamhet. Tystnad. Ångest.

Fanfanfan, jag fattar inte vad problemet äääääääär.. Aldrig någonsin kan man vara nöjd med det man har, det är aldrig tillräckligt hur mycket man än har. Varför?! Varför kan man inte bara lära sig att älska det man har, uppskatta det och bara ja.. leva med det. Nejdå, istället så ska man leta fel på precis allting och istället förlorar man sjukt mycket på det. Och i slutändan så står man där ensam. När jag blir stor ska jag åtminstone lära mig att uppskatta det jag har istället för att önska saker som aldrig kommer hända.

Och jag är blir nästan äcklad av alla dessa toffelpar som finns överallt. SNÄÄÄÄLLA, försvinn typ.. Det är sjukt irriterande att man inte ska kunna umgås med folk för att dom har pojkvänner/flickvänner. Då finns man knappt längre, sen om det mot förmodan skulle ta slut, javisst, då duger man prima igen. Jag orkar inte med skiten.
Vad är meningen med att ha vänner om dom ändå bara finns där ibland?

Äh, bajs på livet. Nu sover jag!