Jahopp, hos mor igen dådå. Kan ju inte direkt säga att jag känner mig varken hemma eller välkommen här längre. Inte ens ett hej fick man av min kära mor. Usch! Jag vill bara ha eget boende, börja om på det sättet. Få allting så som JAG själv vill ha det. Jag börjar tröttna på den här situationen man lever i för tillfället, men men. Det är väl bara finna sig i eländet så länge det vara, pfft!

Och jag kom att tänka på en sak när jag stog i duschen.. Det är nästan konstigt hur människor man hade i sitt liv förr bara försvinner, poff bara så är dom helt borta. Man pratar inte med varandra, skickar inte sms eller någonting alls, men ändå har man dom kvar i sitt liv på något sätt. Dom finns liksom där i bakgrunden av livet. Jag kan ju inte påstå att det gör mig någonting alls, för det är ju människor jag vet att jag vill ha i mitt liv på ett eller annat sätt. Men ja, jag vet inte.. alla växer ju upp, förändras. Man glider ifrån varandra och finner att man inte alls har mycket gemensamt längre.
Jag menar, dom jag umgicks med under gymnasietiden (dom tre åren på media som jag räknar) umgås jag ju inte ens med längre. Knappt så man ens har kontakt med dom, men gudarna skall veta att dom finns i mitt hjärta, alltid. Jag tänker på dom sjukt ofta och minns alla roliga stunder.
Och den som alltid kommer ha en enormt stor del av mitt hjärta är nog Angelica! Så jävla mycket vi har gått igenom, alla bus & hyss, alla stunder. ÅH, underbara människa! Och jag är så otroligt jävla stolt över henne! Hon har gått igenom så jävla mycket, och blivit en sån stark människa! Jag kommer alltid skydda dig med mitt liv skruttprutt <3