Sjukhusbesöket gick mycket bättre än vad jag hade väntat mig faktiskt. Nu kan jag åtminstone känna mig lite stolt över mig själv. 15 veckors "ångestgrupp" väntar från och med 28:e april. Spännande att se hur skiten fungerar, men det blir säkert asbra! Man lär väl vara lite positiv åtminstone. Ett steg i rätt riktning.
Sköterskan jag fick träffa var trevlig som fasiken, och nästa möte ska jag få träffa den andra också. Lite läskigt dock att man skall sitta i en grupp med massa nya människor varje vecka och kunna prata om allting. Frågan är ju hur tyst jag kommer sitta dom första gångerna, heuheu.

Och varför har somliga så jävla svårt för att vara raka och ärliga? Jag förstår inte riktigt grejen. Är det något som är fel, eller om man ställer en fråga, hur jävla komplicerat kan det vara att ge ett svar och vara ärlig? Eller är det mycket roligare att leka med någons känslor huxflux bara? Jag kan då inte förstå skiten, men det är väl inget ovanligt..