2008. Sjukt vad tiden går fort. Pappa skulle blivit 60 i år, han har varit borta i 11. Det känns verkligen helt overkligt. Jag saknar honom fortfarande lika mycket som jag gjorde i början. Jag kommer nog faktiskt aldrig riktigt lära mig att leva med detta, jag kommer aldrig kunna släppa det och gå vidare med livet som om ingenting hänt. Det kommer alltid finnas ett tomrum som ingen kommer kunna fylla. En plats som ingen någonsin kommer kunna ta. Man kan inte ersätta en människa man älskade så högt, och fortfarande gör.
Det som gör mest ont är att man knappt minns honom. Inte så som jag vill minnas. Jag vill kunna komma ihåg mer saker än att han oftast gick runt i mjukisbyxor utan tröja hemma. Att han alltid hade sina fula fleecejackor på sig, att han älskade att ta med oss allihopa och åka iväg på husvagnssemestrar och fiska. Att han genom hela våra liv hade sin mustasch. Men jag minns inte hans doft, hans röst. Det är som raderat ur mitt minne och jag hatar det verkligen. Jag vill kunna minnas såna saker!!
Men nu har jag åtminstone hans namn på min kropp för resten av mitt liv, det är åtminstone något. Visserligen ska det byggas på och bli mycket mer än så. Men ja, det är åtminstone en början.

Imorgon tar jag med mig småtjejerna hem över natten. Det vill säga lillasyster och systerdotter Mikaela som är på besök nu över lovet. Härligt, härligt. Då behöver jag åtminstone inte sitta helt ensam och ruttna bort i min ensamhet, det är ju åtminstone en liten tröst. Och så blir det fika med Ciss imorgon också, spännande. Hon har nog en hel del att berätta om fredagen hennes som spenderades i Stockholm.
Jaja, om man kanske skulle kolla om det är något bra på tvn eller så.

PUSS!