Usch, jag har verkligen lyckats hamna i en sån där jobbig jävla period. Allting känns verkligen helt jävla värdelöst och jag har ingen lust alls att ta tag i saker längre. Jag har verkligen helt och hållet tappat den röda tråden i mitt liv. Den är helt försvunnen. Nu har allting trasslat till sig rejält och jag kan ingenting göra. Fast egentligen vet jag ju att jag KAN göra något åt saken, men jag vill inte. Jag behöver nog bara en hel del tid för mig själv, verkligen bara få tänka och brottas med alla hjärnspöken som finns.
Jag vill finna min inspiration igen, så jag kan göra saker jag alltid velat göra. Jag hade så mycket planer en gång i tiden, vart tog alla dom vägen? Just nu orkar jag knappt ens planera morgondagen, ännu mindre min framtid. Men jag borde rycka upp mig och börja planera lite åtminstone. Men jag vet inte alls vart jag ska börja. Jag behöver verkligen en nystart i livet. Jag borde kolla utbildningar flitgare än vad jag gör, börja bestämma mig för vad jag vill plugga. Men motivationen finns liksom inte där.

Och det är nästan läskigt hur ensam jag verkligen känner mig just nu. Jag vet ju att jag har massa folk som faktiskt bryr sig om mig, men det är ju ändå något som saknas. Den där speciella personen man kan ligga i sängen och gosa med och se på film. Den som kramar om en när man fryser eller är ledsen, den där personen som pussar en på pannan och berättar hur omtyckt man är. Jag saknar den känslan. Enormt mycket.
Jag vill bara släppa allting som varit och börja på ett nytt kapitel. Hitta någon som verkligen VET vad kärlek är och innebär. Det skulle jag verkligen behöva. Jag behöver den där stabiliteten, tryggheten. Jag är trött på att låtsas vara singel och stark. För jag är inte det, inombords är jag verkligen helt jävla trasig. Jag är som ett litet barn, jag vill bara gråta hela tiden och vara liten och svag. Men det förmår mig inte, jag kan inte visa såna svagheter. Jag borde lära mig hur man verkligen visar känslor på riktigt, men jag är nog inte redo för det.
Och hur ska jag egentligen orka med att ha någon annan att bry mig om, när jag knappt orkar bry mig om mig själv? Jag förstår inte riktigt hur jag tänker ibland. Visserligen får man ju en helt annan sorts styrka när man är kär. När allting inom en bara bubblar av känslor, bra känslor! Men jaja, livet är hårt. Bara spela med och låtsas att allting är toppenbra, när det i själva verket inte alls är det.
Men en vacker dag är det min tur, jag SKA hitta min lycka. Min kärlek, den där speciella personen man verkligen VILL dela sitt liv med! En vacker dag.. (snälla, kom snart!)