Dropzone.
Jag HATAR mensvärk! Det måste verkligen vara guds straff till oss tjejor för att vi är så sjukt bra annars. Pfft! Det är fan inte kul alls att ha så jävla ont så man knappt orkar sitta upp, hujeda mig säger jag bara. Fast dagen i sig har varit sjuuuuukt bra! Jag, Niklas och Pia åkte runt överallt och tittade i affärer och hade det allmänt trevligt. Jag älskar att vara i deras sällskap faktiskt. Man kan ju aldrig påstå att man har tråkigt iallafall.
Och imorgon blir det vin&spelkväll med dessa två underverk! Det ser jag fram emot som fan, även om jag säkerligen kommer avlida av mina menssmärtor under kvällen, men det är det SÅ värt!
Och jag hatar den här ensamheten som är sådär jobbig så den känns ända in på skinnet, när den blir tjock som.. ett duntäcke och man knappt kan andas. När hela huvudet fylls av dessa helt ounderbara tankar och funderingar, när man inte kan göra annat än sitta och tänka på hur jävla patetisk man egentligen är. När man kväll efter kväll bara sitter hemma och ugglar. Det är ju tur som attans att jag har katterna åtminstone, då är jag inte helt ensam. Deras närvaro är åtminstone värt allting i hela, hela världen. Jag skulle aldrig kunna leva utan dom. Dom är tryggheten i allt kaos, och det känns som att jag skrivit samma sak typ tusen gånger. Men jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dom, mer än livet. Mina små bebbar!
ÅH, jag längtar tills livet kan starta på riktigt. När man verkligen har hittat det där speciella som verkligen ger en livslusten tillbaka helt och hållet. När man verkligen hittar orken till att sätta plåster på alla sår och låta dom läka ordentligt istället för att låta dom vara öppna hela tiden. Det börjar fan bli småjobbigt (eller JÄVLIGT jobbigt) att leva så som jag gör. Men jag vet inte alls hur jag ska ta mig till för att komma ifrån allting. Jag har försökt i så jävla många år utan att komma någonvart egentligen.
På något sätt hamnar jag alltid på samma ställe efter en kort stund igen. Och det är då man tappar orken på att ens försöka igen. Vad finns det egentligen för mening med det hela om man ändå hamnar tillbaka på ruta minus 1927436. Men en vacker dag ska jag hitta min ork, min styrka och framför allt min livslust igen!
Och imorgon blir det vin&spelkväll med dessa två underverk! Det ser jag fram emot som fan, även om jag säkerligen kommer avlida av mina menssmärtor under kvällen, men det är det SÅ värt!
Och jag hatar den här ensamheten som är sådär jobbig så den känns ända in på skinnet, när den blir tjock som.. ett duntäcke och man knappt kan andas. När hela huvudet fylls av dessa helt ounderbara tankar och funderingar, när man inte kan göra annat än sitta och tänka på hur jävla patetisk man egentligen är. När man kväll efter kväll bara sitter hemma och ugglar. Det är ju tur som attans att jag har katterna åtminstone, då är jag inte helt ensam. Deras närvaro är åtminstone värt allting i hela, hela världen. Jag skulle aldrig kunna leva utan dom. Dom är tryggheten i allt kaos, och det känns som att jag skrivit samma sak typ tusen gånger. Men jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dom, mer än livet. Mina små bebbar!
ÅH, jag längtar tills livet kan starta på riktigt. När man verkligen har hittat det där speciella som verkligen ger en livslusten tillbaka helt och hållet. När man verkligen hittar orken till att sätta plåster på alla sår och låta dom läka ordentligt istället för att låta dom vara öppna hela tiden. Det börjar fan bli småjobbigt (eller JÄVLIGT jobbigt) att leva så som jag gör. Men jag vet inte alls hur jag ska ta mig till för att komma ifrån allting. Jag har försökt i så jävla många år utan att komma någonvart egentligen.
På något sätt hamnar jag alltid på samma ställe efter en kort stund igen. Och det är då man tappar orken på att ens försöka igen. Vad finns det egentligen för mening med det hela om man ändå hamnar tillbaka på ruta minus 1927436. Men en vacker dag ska jag hitta min ork, min styrka och framför allt min livslust igen!
TYCK TILL
Trackback
