Åh jag älskar mina jävla ångestkvällar. Dom är så härligt jävla underbara, eller inte alls. Allting känns bara så enormt jävla jobbigt just nu och jag känner mig sjukt ensam. Även om jag vet att jag har dom absolut underbaraste människorna runt omkring mig. Men jag känner ändå att det är något eller någon speciell som saknas. Även om jag vet själv att jag behöver leva ensam ett bra tag framöver för att försöka få ordning på kaoset i huvudet och livet. Det krävs ju en hel del för att det skall kunna hända.
Och jag sitter vaken helt ensam medans lillasyster redan har somnat för ett bra tag sen. Och jag har sovit cirkus tv-tre timmar på över ett dygn och ska orka kliva upp halv åtta imorgon bitti. Härliga livet! Men det ordnar sig. Det är bara stå på benen och hålla huvudet kallt eller något. Jag sitter ialla fall här i min egna lilla mysstämning med tända ljus, rabarber&grädd té och lyssnar på låg musik. Jag vill komma bort, låååååååååååååååångt långt bort! Jag skulle behöva få lite andrum och ny energi. Men vart sjutton ska man ta vägen då?!

Jag måste verkligen lära mig att leva mitt egna liv, sluta lyssna på vad alla andra tycker och tänker om vad fan jag ska göra. Det är MITT liv, jag måste göra mina egna val, mina egna misstag. Ingen annan kan ju gå igenom skiten åt mig, tyvärr. Tänk om allting bara kunde vara lite enklare, om allting bara kunde flyta på normalt för en gångs skull. Men nejdå, så fort jag hittat styrkan rycks den ifrån mig igen. Och jag står där, tillbaks på ruta ett och måste försöka hitta orken till att återta kontrollen över mitt egna patetiska lilla liv.  Äsch, vad ska det egentligen tjäna till att sitta och gnälla? Det gör ju inte saker och ting enklare direkt.