Julen närmar sig med skrämmande stora steg, och jag har inte ens börjat handla mina julklappar ännu. Det är ju oerhört misslyckat gjort av mig måste jag få lov att erkänna. Men men, det kommer väl det med kan man hoppas.
Inte för att jag känner att jag har direkt råd att lägga ut pengar på sånt just nu, men vad fan, det är ju själva grejen som räknas. Det är ju en av dom viktigaste traditionerna tycker jag ialla fall. Julen är ju ytterst speciell.

Och herrejesus vad jag saknar att vara sådär barnsligt kär. När man skulle kunna sitta och skriva en hel bok om alla pirriga känslor, varje sekund man saknar den man älskar osv. Nog för att jag känner att jag behöver leva ensam, utan ett förbannat förhållande. Men att vara kär är ju ändå sådär jävla speciellt. Det finns ju ingen annan känsla som kommer i närheten av det där pirret man får i magen, saknaden man har så det gör ont i en. Pussarna i pannan som kan rädda vilken situation som helst. Herregud, vem fan uppfann egentligen allt detta barnsliga beteende?
Den där tryggheten man har när man vet att man är omtyckt och att man är den där speciella personen för någon annan, det är ju DÅ man verkligen lever, då man andas som allra bäst. Men ja, jag vet inte.. jag har väl bara hamnat i en kärlekskrank period, den lär nog gå över.
Men när ska jag växa upp och börja ta ansvar i mitt liv? Komma någonstans? När fasiken ska jag bli sådär seriös som mina äldre syskon är. Dom har ju familjer, jobb, kärlek. Vad har jag? Inte ett jävla skit. Eller jo, jag har ju min familj, mina vänner och katterna. Men det är ju inte samma sak. Jag har ju ingenting som är MITT eget. Något som jag får kämpa för. Något som jag måste få att funka. Nej, jag orkar inte vara sentimental. Mitt liv börjar när det börjar, punkt slut.

Puss!